Jag föddes 1965 på en bondgård i östra Norrland. När mina föräldrar såg mig, då insåg de direkt att det var tvungna att anlita anticimex på heltid och även köpa våtservetter, för min rumpa var aldrig torr. Mina fisar är än idag ganska otåliga, det vill ut hela tiden, jag kan inte kontrollera dom och därför skriver jag detta till dig. 1978 hade jag för första gången smakat på tuggummi, och det var en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Min pappa sa "här min fis, ta ett tuggummi, du kommer lukta bättre."
2003 exporterade min mamma bort mig. Hon var trött på att jag fes så mycket, huset hade fått ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ pågrund av min absorberande sjukdom. Men 2012 träffade jag Arkel, och det var den dagen jag faktiskt insåg, att mina fisar inte var så negativa som jag alltid har trott. Han litade på mig, han köpte en doftgran till min bil och han var samtidigt förstående. Han köpte en burk med svarta bönor till mig, för att hylla detta så kallade pruttar, som klämdes ut via min ringmuskel. Idag är jag känd som fisfjärt, mannen som inte kunde sluta fisa.

Made by: Daniel Rylander
Självbiografin om David Fisfjärt Vallin.

https://www.youtube.com/watch?v=HOyHfJ3K-Xw