Panda eller jättepanda (Ailuropoda melanoleuca) är den enda arten i släktet Ailuropoda som i sin tur tillhör familjen björnar. Tidigare har pandan kategoriserats som halvbjörn, men molekylärgenetiska studier visar att den är en björn.[2] Pandan har svartvit tät päls och väger som vuxen 70–150 kg. Till skillnad från andra björnar är jättepandan en utpräglad växtätare, som främst äter bambu men kan sällsynt även äta animalier. Idag förekommer den vilt bara i Kina men tidigare fanns björnen även i andra delar av östra Asien.


Jättepandan är känd som symbol för Världsnaturfonden och var en av fem maskotar för de olympiska sommarspelen 2008 i Peking. Gåvor i form av pandabjörnar till zoologiska trädgårdar har använts som ett sätt för Folkrepubliken Kina att förbättra sina relationer med stater i Västvärlden.



Utseende och anatomi
Pandan blir mellan 1,5 och 1,7 meter lång och väger som fullvuxen mellan 70 och 150 kilogram. Mankhöjden ligger vid 75 centimeter och hanen blir 10 till 20 procent större än honan.[3]


Djurets päls är vit med svarta områden. Pandan har svarta ben och armar och svarta ringar runt ögonen samt svarta öron. Även svansspetsen är ibland svart. Svansen är med en längd av 10 till 15 centimeter den näst längsta hos någon art i familjen björnar; endast för läppbjörnen finns rapporter om individer med längre svans.[3] Pälsen är väldigt tjock. Pandans färger smälter bra in i mosaiken av ljus och skugga i den naturliga miljön av bambusnår och lövtäckta grenar som arten lever i. Anledningen till pälsfärgen är dock inte helt utredd. Även om det kan tyckas att pandans färg är uppseendeväckande och lätt att lägga märke till är det inte så i det vilda där pandans färger fungerar som kamouflage. Utöver detta förklaras färgen med reglering av kroppstemperaturen eller som varningsmönster för fiender.


Pandans ramar är speciella. De har fem "tår", men handlovsbenet är förstorat, så att de nästan bildar en sjätte tå. Den fungerar som en tumme när pandan greppar sin mat. Pandans skallben och tänder har ett karaktäristiskt utseende för växtätare. Pandan har små framtänder och korta hörntänder. Kindtänderna är breda och malande. Av de främre kindtänderna (premolarer) återstår endast två, som liksom de andra kindtänderna (molarer) är breda. Totalt har björnen 42 tänder. Genom evolutionen har tandkaraktären hos pandan förlorat likheterna med övriga rovdjurs och påminner mer om människans eller svinets tänder.


Pandan är på många sätt anpassad till sin vegetariska diet, men tarmkanalen ser fortfarande ut som hos övriga rovdjur. Som anpassning till födan är även pandans matstrupe invändigt täckt med hornämne för att skydda mot bambuns vassa fibrer. Magsäcken har tjockare väggar och liknar på så sätt fåglarnas magsäck. Dessutom har djuret starka käkmuskler som sträcker sig från huvudets övre del till käken, varför huvudet har den karaktäristiska runda formen.[4]


Utbredning och habitat
Pandan lever idag i Kina men har tidigare även förekommit i Myanmar och Vietnam. Utbredningsområdet kan ha sträckt sig mycket längre västerut, men har krympt på grund av människans påverkan av miljön. Populationen förekommer idag på en yta av 5 900 kvadratkilometer som ligger i de kinesiska provinserna Sichuan, Gansu och Shanxi men utbredningsområdet är splittrat i flera delar. Pandans habitat utgörs av subtropiska bergssluttningar, raviner och dalar med mycket tät skog. Under sommaren lever jättepandor i regioner som ligger 2 700 till 4 000 meter över havet. Före vintern vandrar de till områden som ligger vid cirka 800 meters höjd. Klimatet i utbredningsområdet är ♥♥♥♥♥♥♥ och rikt på nederbörd. Somrarna är svala och vintrarna kalla. Den täta undervegetationen av bambu ger pandan både föda och skydd.


Ekologi
Fil:Chengdu-oso-panda-comiendo-v01-mpg.ogv
En jättepanda i Chengdu's Giant Panda Breeding Research Base.
Pandan lever ensam och träffar endast andra pandor under parningstiden. Djuret är känd för sin lekfullhet och de många rörelser den kan göra.


Större delen av tiden ägnar pandan åt att äta. Artens matsmältningssystem tyder på att den i ett tidigt stadium var köttätare,[5] som har anpassats till att bli en foderspecialist och den äter nästan uteslutande bambuskott utan att vara cellulosanedbrytande i sin matsmältning. Pandan behöver äta över tio kilo bambu per dag (vanligtvis äts mellan 10 och 20 kilo). Att samla, äta och behandla så mycket bambu kan ta tolv timmar per dag. Annan föda består av andra växter, som gentianor, irisar och krokus, men även mer sällan maskar, fiskar, as eller andra mindre djur.[6][7] Bambu har ett lågt näringsvärde men har andra fördelar, exempelvis är näringsvärdet lika högt året om. Att förlita sig på en växt kan dock vara riskfyllt. Bambu blommar sällan, ungefär en gång per 15-120 år, men då den blommar dör den och nya bambuskott spirar först efter fem år. Eftersom alla bambuplantor i samma område blommar samtidigt måste pandorna flytta då blomningen börjar, för att hitta ny föda.[1]


Trots att pandan är tung klättrar den mycket bra i träd, och när den inte äter brukar den ligga och vila sig på en tjock trädgren uppe i ett träd. Pandan har god simförmåga och badar i sjöar och bäckar. Pandans naturliga fiender, förutom människan, är snöleoparder och förvildade hundar.[8] Om pandan vädrar en vildhund brukar den klättra upp i ett träd och gömma sig. När den sitter still i ett träd är den mycket svår att upptäcka.


Pandan (både honan och hanen) markerar revir med urin och skrapade märken på träd.[9] Studier har dock visat att hanen gör det oftare, utom under parningstiden, då honan gör det oftare. När pandan markerar sitt revir ställer den sig på framtassarna och gnider baken mot olika träd. Reviret är ungefär 4 till 6 kvadratkilometer stort. Honor har ett kärnområde av 30 till 40 hektar som försvaras mot artfränder av samma kön. Hannar är mera flexibla och deras revir överlappar ofta. De söker dock ingen kontakt med sina släktingar.


Jättepandan går inte i ide, trots att den bor i områden med kalla vintrar. Den reducerar dock sin aktivitet på vintrarna och vandrar till varmare regioner.[10] Observationer av panda i fångenskap har visat att de är mest aktiva mellan tio på kvällen och två på morgonen, varför det kategoriseras som ett nattdjur.


Fortplantning och livslängd


Sju månader gammal pandaunge i Wolong Nature Reserve i Sichuan, Kina.
Pandan får vanligtvis en unge vartannat till vart tredje år. I 50% av fallen föder den två. Ungarna föds i håligheter såsom ihåliga träd. När det är tid för pandan att para sig, träffas de ensamlevande pandorna under en mycket kort tid eftersom pandahonan bara är mottaglig för befruktning ungefär en dag om året. Brunstperioden är ca 2 veckor. Efter elva månaders dräktighet föds ungen. Om den får två ungar brukar den ena dö.


En nyfödd panda väger 100-150 gram och är endast tio centimeter lång. Den är blind, döv och har ingen päls. Vid tjugo dagars ålder väger ungen femhundra gram och den har börjat anlägga päls. När ungen är tre månader gammal har den lång päls och sover större delen av dagen. Vid sju månaders ålder är den full av energi och leklust. Den väger då vanligtvis mellan 15 och 20 kilogram och livnär sig huvudsakligen på bambu. Ungen följer sin mor i ungefär ett och ett halvt år. Honan blir könsmogen när den är tre år gammal och hanen när den är fyra år.


Medellivslängden i naturen är inte känd.[11] Vissa källor uppger 20 år i det vilda och 25 i fångenskap.[12] En individ som levde i San Diegos djurpark blev 34 år gammal[13] En annan individ vid namn Jia Jia föddes i