Jorden snurrar en sekund i taget, evigheter och livstider passerar, och jag står kvar här, fortfarande blickandes in i en oändlig evighet av minnen. Bakom portarna till mitt minnesvalv saknas konceptet om tid och rum. Evigheterna passerar, världar kommer och går, men jag finner mig själv, efter alla dessa evigheter, fortfarande blickandes över den värld jag har erövrat, bakom portarna till mitt minnesvalv. En evighet där jag är gud, där gud är jag, där gud inte finns. Du finns där. Men inte på riktigt, bakom portarna till mitt minnesvalv. Jag ser dina händer, där bakom portarna till mitt minnesvalv, varje detalj lika klar som sista gången jag höll dom i mina. Det var oändligt med evigheter sedan, oändligt och återigen oändligt med livstider bort. Men bakom portarna till mitt minnesvalv finns du och jag, men inte på riktigt, precis som den där dagen för flera oändligheter och livstider sedan. Jag stänger portarna till mitt minnesvalv, en evig oändlighet av minnen slocknar, som en tändsticka som doppats i vatten. Du fanns där, bakom portarna i mitt minnesvalv, men nu är du död.