MR JONES på Manor Farm hade stängt hönshuset för natten, men full som han var glömde han att stänga gluggen. Lyktskenet dansade kring honom då han lufsade över gården. Han sparkade av stövlarna utanför köksdörren, tappade upp ett glas öl åt sig från fatet i förstugan och stöp i säng, där mrs Jones redan låg och snarkade.
I samma ögonblick som lampan i sängkammaren släcktes blev det liv och rörelse på gården. Det hade gått bud under dagen att Gamle majoren, den vita prisbelönta galten, föregående natt hade haft en egendomlig dröm som han ville meddela de andra djuren. Man hade kommit överens om att träffas i stora ladan så snart mr Jones väl var ur vägen. Gamle majoren (så kallades han av alla, men på utställningen hade han haft namnet Willingdon Beauty) hade så högt anseende på gården att alla var beredda att offra en timmes sömn för att få höra vad han hade att säga.
På ett slags plattform i ena änden av den stora ladan hade Gamle majoren slagit sig ner på sin halmbädd under en lykta som dinglade under en takbjälke. Han var tolv år gammal och hade med tiden blivit tämligen fet, men han var fortfarande en vis och majestätisk galt och trots att betarna aldrig blivit avsågade såg han riktigt välvillig ut. De andra djuren anlände undan för undan och gjorde det bekvämt för sig var och en på sitt sätt. Först kom de tre hundarna, Bluebell, Jessie och Pincher, och sedan svinen som kröp ner i halmen omedelbart framför plattformen. Hönsen flög upp på fönsterbrädena och duvorna på takbjälkarna, fåren och korna lade sig bakom svinen och började idissla. De båda arbetshästarna, Boxer och Clover, kom in tillsammans; de gick mycket långsamt och satte försiktigt ner sina väldiga, håriga hovar för att inte trampa på några smådjur i halmen. Clover var en stadig, moderlig märr i medelåldern som inte kunnat få tillbaka sin figur efter fjärde fölet. Boxer var ett väldigt djur, nära 180 centimeter högt, och starkt som två vanliga hästar tillsammans. En vit strimma längs nosen gav honom ett något enfaldigt utseende och faktiskt var han inget ljushuvud, men han var allmänt aktad för sin pålitliga karaktär och sin enorma arbetsförmåga. Efter hästarna kom den vita geten Muriel och åsnan Benjamin. Benjamin var det äldsta – och argsintaste – djuret på gården. Han talade inte ofta, men när han öppnade munnen var det vanligen för att fälla någon cynisk anmärkning – han kunde exempelvis säga att Gud hade givit honom svansen för att vifta bort flugorna med, men att han hellre skulle vara av med både svans och flugor. Han var det enda av djuren på gården som aldrig skrattade. Om han tillfrågades om anledningen svarade han att han inte fann något att skratta åt. Emellertid var han, utan att öppet erkänna det, mycket fäst vid Boxer; de brukade tillbringa söndagarna tillsammans i hästhagen bakom köksträdgården, där de tysta gick och betade bredvid varandra.
De båda hästarna hade just lagt sig ner när en flock ankungar som hade förlorat sin mor kom intågande i gåsmarsch, oroligt pipande och sökande efter någon fläck där de inte behövde frukta att någon skulle trampa på dem. Clover gjorde ett slags barriär för dem med sitt stora framben, innanför vilket ankungarna kröp in och genast somnade. I sista ögonblicket kom Mollie, det narraktiga vita stoet som drog mr Jones gigg, trippande och knaprade på en sockerbit. Hon slog sig ner långt fram och började slänga med sin vita man, i hopp att någon skulle lägga märke till det inflätade röda bandet. Allra sist kom katten; hon såg sig som vanligt om efter det varmaste stället och kröp till slut in mellan Boxer och Clover, där hon låg och spann belåtet under Majorens tal utan att höra på ett ord av vad han sade.
Alla djuren hade nu infunnit sig utom Moses, den tama korpen, som satt och sov på en pinne utanför lagårdsdörren. När Majoren såg att alla låg där och väntade uppmärksamt harklade han sig och började:
– Kamrater, ni har redan hört talas om den egendomliga dröm jag hade förra natten. Jag kommer snart till den. Det är något annat jag först måste säga. Jag tror inte, kamrater, att jag får vara hos er många månader till, och jag anser det vara min plikt att innan jag dör delge er den visdom jag har förvärvat. Jag har ett långt liv bakom mig, jag har haft god tid att tänka då jag legat ensam i min stia, och jag tror mig kunna säga att jag förstår livet på jorden minst lika bra som något annat djur. Det är om detta jag skulle vilja tala med er.
Ja, kamrater, hurdant är då vårt liv? Låt oss se sanningen i ögonen: vårt liv är eländigt, mödosamt och kortvarigt. Vi föds, vi får precis så mycket mat som behövs för att uppehålla livhanken och de som kan arbeta, tvingas att ligga i till sista andetaget. När vi inte längre kan användas slaktar man oss med vedervärdig grymhet. Inget djur i England vet vad lycka eller fritid vill säga då han har kommit över ettårsåldern. Inget djur i England är fritt. Djurets liv är elände och slaveri, det är rena rama sanningen.
Men överensstämmer detta med naturens ordning? Beror det på att vårt land är så fattigt att det inte har råd att bereda en hygglig tillvaro åt dem som bor där? Nej, kamrater, tusen gånger nej! Englands jord är bördig, dess klimat är gott; landet kan producera mat i överflöd till oerhört många fler djur än som nu finns där. Enbart den här gården kunde föda ett dussin hästar, tjugo kor, hundratals får – och alla skulle kunna föra ett sorgfriare och värdigare liv än vi kan föreställa oss. Varför fortsätter då denna eländiga tillvaro? Det beror på att nästan hälften av vårt arbetes produkter stjäls av människovarelserna. Där, kamrater, har ni lösningen på våra problem. Den kan sammanfattas i ett enda ord: människan. Människan är den enda verkliga fiende vi har. Avlägsna människan från skådebanan och orsaken till hunger och slavarbete är för alltid borta.
Människan är den enda varelse som konsumerar utan att producera. Hon ger inte mjölk, hon lägger inte ägg, hon är för klen att dra plogen, hon springer inte tillräckligt fort för att fånga vildkaniner. Ändå är hon härskare över alla djur. Hon sätter dem i arbete och ger dem i gengäld nätt och jämnt så mycket att de inte svälter ihjäl. Resten behåller hon för sig själv. Det är med vårt arbete som jorden brukas, det är med vår dynga den gödslas, och ändå äger ingen av oss mer än skinnet han går och står i. Ni kor som jag ser framför mig, hur många liter mjölk gav ni i fjol? Och vad blev det av den mjölk som skulle ha använts att uppföda duktiga kalvar? Varenda droppe rann ner i våra fienders strupar. Och ni hönor, hur många ägg lade ni i fjol, och hur många av dem fick ni kläcka ut till kycklingar? De flesta såldes för att Jones och hans folk skulle få pengar i fickan. Och du Clover, var finns de där fyra fölen du födde, de som skulle ha varit din ålderdoms glädje och tröst? De såldes då de var årsgamla och du får inte återse ett enda. Vad har du för glädje av dina fyra fölningar och all din möda på åkern annat än fodret och spiltan?
Och även detta vårt eländiga liv får inte räcka sitt naturliga tidsmått. För egen del har jag ingenting att klaga på, jag tillhör dem som har haft tur. Jag är tolv år och har haft över fyrahundra barn. Det är svinets naturliga tillvaro. Men inget djur undslipper till slut den grymma kniven. Ni ungsvin som sitter framför mig, ni kommer, varenda en, att skrika för livet på slaktbänken inom ett år. Denna fasa väntar oss alla: kor, grisar, höns, får – alla. Inte ens hästarna och hundarna har bättre öde att vänta. Dig, Boxer, kommer Jones att sälja till hästslaktaren den dag dina väldiga muskler förlorar sin styrka, och slaktaren s