Hej.
Jag heter egentligen inget speciellt men online kallas jag för något som låter coolt. Jag föddes en regnig tisdag och redan då visste barnmorskan att jag hade “main character energy” fast på fel sätt. Jag började spela när jag var liten, inte för att jag var bra, utan för att verkligheten hade för höga systemkrav.

Jag upptäckte anime i en känslig period av mitt liv (typ hela mitt liv) och insåg snabbt att 2D-karaktärer förstår mig bättre än människor gör. Jag har försvarat waifus i kommentarsfält sedan 2014 och förlorat fler argument än matcher. Jag har sagt “det är för storyn” fler gånger än jag kan räkna.

Min karriär började starkt med att förlora mot tutorial-bossen och sedan skylla på lagg. Sedan dess har jag utvecklat en spelstil som kan beskrivas som “aggressivt medelmåttig”. Jag svettas i casual, analyserar varje död i 40 minuter och säger “det var planerat” när det absolut inte var det.

Jag har varit online så länge att jag inte minns vem jag var innan WiFi. Jag har sagt “en sista match” 73 gånger på en kväll. Jag har haft existentiella kriser i laddningsskärmar. Jag har stirrat för länge på en karaktärs design och sagt “respekt för detaljerna” när ingen frågade.

Jag är inte beroende. Jag är dedikerad.
Jag är inte konstig. Jag är unik.
Jag är inte ensam. Jag har Discord.

Om du förlorar mot mig var det skicklighet.
Om jag förlorar mot dig var det uppvärmning.
Om vi spelar tillsammans kommer jag säga “jag är lugn” medan jag inte är lugn.

Min största svaghet är att jag bryr mig för mycket.
Min största styrka är att jag låtsas att jag inte gör det.

Jag har investerat mer känslor i fiktiva karaktärer än i verkliga relationer. Jag har övervägt att köpa merch jag inte har råd med. Jag har förklarat lore för någon som bara frågade hur man hoppar.

Jag lever. Jag lär. Jag respawnar.

Om du läser detta helt och hållet är vi redan för nära.